Att motverka undernäring inom äldreomsorgen – en avgörande uppgift

Undernäring hos äldre är ett allvarligt och ofta dolt problem som påverkar både livskvalitet och hälsa. I Sverige uppskattas det att upp till 60 % av de äldre inom vård och omsorg löper risk för undernäring. Det handlar inte bara om viktnedgång – undernäring påverkar kroppens alla funktioner, ökar risken för fall, försämrar sårläkning, och kan bidra till kognitiv försämring. Dessutom kan den psykiska hälsan påverkas negativt, med ökad trötthet, nedstämdhet och apati som följd. Därför är det avgörande att arbeta förebyggande och systematiskt för att motverka undernäring inom äldreomsorgen – inte som en tilläggsinsats, utan som en naturlig del av det dagliga omsorgsarbetet.

Tidig upptäckt och riskbedömning

Grunden i ett bra arbete mot undernäring är tidig upptäckt. Att regelbundet använda ett strukturerat bedömningsverktyg, såsom MNA (Mini Nutritional Assessment), hjälper personal att fånga upp risker i tid. Viktkontroll bör ske kontinuerligt, gärna varje eller varannan månad, och förändringar i aptit, vikt eller ätbeteende måste tas på allvar. Tecken på undernäring kan vara svåra att upptäcka utan systematik, då förändringar ofta sker gradvis. Även om en person äter ”som vanligt” kan minskat näringsinnehåll, sjukdom, läkemedelspåverkan eller ensamhet påverka intaget negativt. Att lyssna på både den äldre och anhöriga kan ge värdefulla insikter som inte syns i journalsystemet.

Individanpassad kost

Äldre har olika behov och preferenser, och därför räcker det inte med en standardiserad meny. En nyckel till att förebygga undernäring är att maten är anpassad efter individens önskemål, behov och fysiska förmåga att äta och svälja. Vissa behöver energi- och proteinrik kost, medan andra mår bäst av små men täta måltider. Konsistensanpassad mat – till exempel timbalkost eller pureer – måste tillagas med omsorg för att både smaka gott och se aptitlig ut. Maten ska stimulera alla sinnen: smak, lukt, syn och känsel. När måltiden ser oaptitlig eller enformig ut, minskar ofta matlusten, särskilt hos personer med nedsatt aptit eller demenssjukdom.

Skapa en positiv måltidsmiljö

Måltiden är mer än bara näringsintag – det är också en social, emotionell och sensorisk upplevelse. En lugn, trevlig och inbjudande måltidsmiljö kan stimulera aptiten och skapa en positiv association till maten. Att duka fint, undvika stress, sitta i mindre grupper och ha tid att äta i lugn och ro är enkla men effektiva insatser. Personalen spelar en nyckelroll genom sitt bemötande, kroppsspråk och hur de introducerar måltiden. Musik, dofter och belysning påverkar också upplevelsen av måltiden – en trevlig atmosfär kan göra stor skillnad, särskilt för personer som annars har låg motivation att äta.

Personalkunskap och samarbete

För att kunna upptäcka och förebygga undernäring krävs att all personal – oavsett yrkesroll – har baskunskap om nutrition och förståelse för hur kost och hälsa hänger ihop. Det handlar om att förstå symtom, riskfaktorer, hur man pratar om mat på ett positivt sätt, och att vara observant på små signaler i vardagen. Samarbete mellan undersköterskor, sjuksköterskor, dietister, arbetsterapeuter och läkare är centralt. En gemensam vårdplan där nutrition är en integrerad del ger bättre förutsättningar för att lyckas, särskilt vid multisjuklighet eller efter sjukhusvistelser där näringsstatus ofta försämrats.

Mellanmål och näringstillskott

För många äldre är huvudmåltiderna inte tillräckliga för att täcka det dagliga behovet av energi och näring. Att erbjuda goda, näringsrika mellanmål och drycker flera gånger om dagen kan göra stor skillnad. Det kan handla om smoothies, gröt, energikakor eller berikade drycker. Energiberikning med grädde, olja, smör eller näringsdrycker är bra alternativ, men bör alltid kompletteras med aptitlig, vanlig mat i första hand. Även små mängder kan vara värdefulla – en klick extra smör i potatismoset kan ha betydelse i det långa loppet.

Inkludera den äldre och anhöriga

Sist men inte minst: involvera den äldre själv och deras anhöriga. Vad tycker personen om? Vad har hen för matvanor, traditioner och preferenser från tidigare i livet? Genom delaktighet och respekt för individens bakgrund ökar chanserna för att maten faktiskt blir både ätbar – och ätlig. För vissa kan mat från barndomen väcka aptiten, medan andra kan föredra modernare rätter. Att lyssna på individens önskemål och ha flexibilitet i menyer och upplägg stärker både autonomi och matglädje. Anhöriga kan också bidra med värdefull information, tips och ibland även praktiskt stöd kring exempelvis favoritrecept eller specifika måltidstider.

Relevant kurs: Kostens potential och betydelse för äldre Referens: World Health Organization (WHO). (2020). Integrated care for older people: Guidance on assessing and managing declines in intrinsic capacity